Skogsträdgården i Flen

Att odla på distans kändes till en början lite bökigt och nervöst. Men idag blomstrar Farbrors Gröns vackra skogsträdgård i Flen – även när han inte är där.

Farbror Grön
Farbror Grön

Det är alltid lika spännande och oroligt att komma till en trädgård man odlar i och inte befunnit sig i på över en vecka. När vi i familjen beger oss till skogsträdgården, där vår stuga, mitt fädernehem ligger, sker en inre orosresa parallellt med att vi närmar oss.

Den ligger 11 mil från vårt hem och det tar en timme och 20 minuter från dörr till dörr. Ju närmare vi kommer stugan desto nervösare blir jag. Den sista milen brukar vara olidlig och tankarna skenar hej vilt. Tänk om det är alldeles för torrt? Tänk om vi fått in ohyra på våra växter. Sniglar, kålmal, kålfjäril, löss eller jordloppor?

Tänk om fiberduken blåst av eller att vildsvinen i trakten mumsat i sig våra växter. Det finns en hel del tänkbara katastrofscenarier, men faktiskt, oftast är allt som det ska och den där klumpen i magen släpper så fort jag tagit ett varv i trädgården. Där oron tidigare fanns kommer glädjen istället in och jag kan andas ut och njuta av att få vara i min ursprungsträdgård där jag odlat i över 25 år.

Bild: Gunilla Welin

Från att jag var åtta tills jag var 26 bodde jag permanent i stugan i skogsträdgården. Trädgårdsintresset började gro tidigt och en av mina högsta drömmar redan som fyraåring var att bli bonde. I 20-årsåldern var jag i full gång med att odla både på friland, i krukor och växthus.

När jag flyttade till storstaden för att studera och min vardag befann sig elva mil från min trädgård var det inte längre lika enkelt att sköta trädgården. Första året i staden tänkte jag att jag skulle ta det ganska lungt med odlandet i skogsträdgården och innan jag flyttat upp på hösten hade jag odlat extra mycket och torkat och fryst in en hel del och satsat på perenner och utökat mina rabatter med blommor.

När våren kom började det klia i fingrarna rejält och i den fönsterlösa ateljén där jag bodde, under jorden på Södermalm i Stockholm, kändes livet fattigt, konstruerat  och oorganiskt och det ledde till att jag startade upp mer än vad jag klarade av att sköta i skogsträdgården. Jag åkte ner till stugan så ofta jag kunde och tillbringade helgerna och den största delen av sommaren där.

Under flera år bodde min pappa i stugan och hjälpte mig med vattningen, ibland såg han själv när det blev för torrt och ringde mig och sa att han vattnat allt och ibland instruerade jag honom per telefon hur han skulle sköta mina växter. Jag brukade fylla på flera vattenkannor och hinkar och ställa dem på strategiska platser i trädgården, för att det skulle gå så smidigt som möjligt när han skulle hjälpa mig.

Jag kunde ringa och be honom att ta ett kliv in i växthuset och vattna krukorna på vänster sida i de vita odlingstrågen med den gröna vattenkannan eller be honom tömma en hel svart hink i odlingsbehållaren med tomater i två meter längre in i samma växthus. Med hjälp av pappa klarade mina växter det vanligaste problemet som trädgårdar på distans drabbas av, nämligen brist på vatten.

För några år sedan orkade inte pappa bo kvar i stugan längre och vi fick tänka på ett annat sätt när det gällde skötseln, framförallt vattningen. Idag täckodlar vi i störrre utsträckning men blandar dessutom i mycket organiskt material såsom ensilage, gräsklipp och löv för att jorden också ska behålla sin fuktighet under en längre tid. Vi vattnar inte varje dag när vi är i stugan utan när vi vattnar så vattnar vi rejält, cirka 20-30 liter per kvadratmeter. Den sista vattningen sker samma dag som vi åker hem igen och då vattnas det extra rikligt.

Idag har vi också två livlinor ifall det skulle krisa, min syster som ibland kan åka förbi och vattna och grannen Hans-Olof som kan komma till undsättning. Precis som när pappa bodde i stugan ställer vi ut vattenkannor på strategiska platser så att om vi behöver ringa våra livlinor också kan instruera dem så enkelt som möjligt på telefon. Ibland kan det räcka att vi bara ber dem ringa om de har vägarna förbi och berätta om våra växter fortfarande lever eller om allt har dött och kanske skicka några bilder. Bara detta kan skänka ett välbehövligt lugn.

Vi odlar inte bara i en trädgård utan i fem olika trädgårdar samt i ett par odlingskällare och i våra lägenhetsfönster. Vår odlingsäsong börjar i december med de första frösådderna av chili och avslutas i november med de sista skördarna av de grönsaker som stått emot frosten.

För oss betyder det att när vi åker till en odling åker vi också alltid ifrån en annan odling och detta moment kräver en hel del planering samt att man iordningsställer platsen man lämnar. Det gäller att man lämnar, frösådden, odlingskällaren, inomhusodlingen eller den  trädgård man åker ifrån i ett så gott skötselskick som det är möjligt.

Det kan låta smått galet i mångas öron att odla på så många olika ställen men har man odlat i över 25 år så har man hunnit utveckla en ganska god fingertoppskänsla och har en hel del i ryggraden för vad som är möjligt. Jag har lärt mig hur växter fungerar i olika miljöer och väder och har utvecklat olika tekniker och hjälpmedel för att det ska fungera så smidigt som möjligt. Jag har en förkärlek för enkla lösningar och undviker oftast de dyraste och mest krävande lösningarna.

I flera odlingar odlar vi dessutom tillsammans med andra och hjälps åt med skötseln. På takfarmerna odlar vi med våra vänner Christopher och Jon, i tillsammansodlingen vid vårt flerfamiljshus odlar vi med våra grannar och i cityodlingen är vi tio personer som odlar och sköter om odlingen.

Med tiden har vi lärt oss att odla på distans och det som kändes lite bökigt och nervöst i början känns numera helt naturligt. Att odla och skörda på flera platser under samma säsong är verkligen inte omöjligt. Dessutom är det praktiskt om man odlar i flera olika odlingszoner, att man kan skörda samma gröda fast vid olika tidpunkter i olika trädgårdar.