• Bild: Gunilla Welin
  • Bild: Gunilla Welin
  • Bild: Gunilla Welin

Huset i trä

I Tenala i sydvästra Finland, nära Ekenäs, glider vi sakta uppför backen på den lilla grusvägen och möter snart det grå huset som smälter in i landskapet.

Det här är ett trähus på riktigt.

Vi har tur med vädret den här dagen. En strålande sol flödar in genom de panoramastora fönstren.

Det är sol ute och sol inne.

Och en felnavigerad svala som fastnat inne får hjälp att med en handduk lyftas ut till den sjöfagra friheten utomhus.

Åkerudden heter huset.

Mathias och Sonja Nyström har byggt det åt sig själva och så barnen Ellen, 9 år och Ingrid 7 år.

Det är svårt att tänka sig ett barnvänligare hus.

Mathias – som är arkitekt – har gjort ett långt, nästan ladugårdsliknande hus, med ett stort kombinerat kök och vardagsrum, två sovrum, ett litet arbetsrum och så ett loft för extra boende.

Det är inte bara ett ovanligt välplanerat hus, anpassat till småbarnsfamiljens behov av ytor, enkla lösningar och rum som kan användas till olika saker beroende på uppgift.

Det är också ett hus byggt med så mycket omtanke i detaljerna att man kan vandra runt och bara njuta.

 

Bild: Gunilla Welin

Mathias har valt trä hela vägen. Förutom en krypgrund i lekablock och ett stramt plåttak så är det trä som gäller. Det är inte bara för att det är ovanligt klimatväntligt material som lagrar utsläpp. Utan för att det är så levande.

– Jag gillar helt enkelt trä, säger Mathias.

Olika trä.

Klibbalen inomhus är uppspikad med olika bredder.

– Det gör att väggarna lever bättre, tycker Mathias. Dessutom ser man nu inte med ögat om det är olika avstånd mellan de bärande stolparna. De olika brädorna jämnar ut helheten.

 

Klibbalen inomhus är uppspikad med olika bredder. Bild: Gunilla Welin
Klibbalen inomhus är uppspikad med olika bredder.

 

Klibbal är ett träslag som inte får gula, mörkare fläckar vid kvistarna. Bredvid alen finns de stora sågade timmerstockarna av gran. För att ge dem en annan nyans har de bara strykits en gång med vitpigmenterad olja. Allt virke är hämtat från lokala sågar i trakten.

– Egentligen är det ett slags korsvirkehus i grunden, säger Mathias och visar en bild från själva bygget. De rejäla sågade stockarna blir en ram som hela huset byggs på. Några korslagda bräder håller stabiliteten mellan de stora fönstren, alla i treglas med tjocka träramar i en liten gulaktig nyans.

 

Huset består av fyrkantiga former, förutom öppningen mot takets ås.

Det blir en väldigt ursprunglig form, närmast arkaisk, utan att det känns enahanda.

– Jag tror det handlar om att ett enkelt och rent hus formässigt istället får liv av de som bor där, säger Mathias. Det är inte formen som ska ge liv, det är materialet som inbjuder till det.

– Äkta vara i all enkelhet.

Mathias vill inte kalla det ett ekohus, men mest för att defnitionen är lite oklar. Själva har vi svårt att se något i huset som inte är just eko. Och uppvärmningen med jordvärme och värmepump gör att huset, trots den finska vinterkylan, bara gör av med 8000 kWh per år.

I toaletten finns en OSB-skiva i taket som är svartmålad med olja för att klara fukt. Och i badrummet stenkakel. Annars är det trä överallt.

 

Bild: Gunilla Welin

 

En fin detalj är de gömda stuprören.  Bild: Gunilla Welin
En fin detalj är de gömda stuprören.

 

Det grå huset är vackert även för den som inte får komma in. De gulaktiga ramarna runt fönster och skjutdörrar gör att det blir en glad fasad. Det är helt obehandlat trä som spikats upp. Tjocka asp-plankor klarar vinter och höst och blir bara vackrare med åren.

En fin detalj är de gömda stuprören. Huset har tak som slutar vid fasaden och både häng och stuprännorna finns innanför. Skulle en ytterplanka nära stuprören bli mer påverkad än de längre bort, är de lätta att byta. Hela väggen är av levande material som gör att fukt inte bromsas när den vill ut, medan värmen finns kvar. Och på sommaren är det såklart kyla som de tjocka väggarna ska erbjuda.

Isoleringen är framförallt linull. Tjocka linullsplattor från golv till tak och så golvvärme med ekopappfiber under de breda träplankorna.

– Vi hade 29 minusgrader i vintras, berättar Mathias och det är klart det var svårt för värmepumpen. Men vi har en liten kamin om vi vill få upp extra värme på mornarna. 

 

Bild: Gunilla Welin
Katterna My och Sotis har en egen ingång. Bild: Gunilla Welin
Katterna My och Sotis har en egen ingång.

 

Mathias tar oss med ner mot badviken. 

– Titta på fasaden här från kortändan. Du ser att det ser nästan arkaiskt ut på något sätt. Som när ett barn ritar ett hus i en teckning.

Grå yttervägg, fyrkantigt fönster, spetsigt tak utan överkant.

Jo, något ursprungligt är det i själva formen. På vinterbilder sticker det upp som ett utropstecken mot den vita snön.

Men nu är det sommar och vi äter sallad på de upphöjda altanerna som gör att det inte finns en ingång utan många runt huset. Här är det douglasgran som använts, ett ovanligt hård träslag som provodlats lokalt (annars är den från Nordamerika). Barnen är på väg hem från Waldorfskolan i den närmaste lilla staden Ekenäs. Då ska det bli glass är de lovade och det behövs nog när inte ett moln dämpar solen.

Man kan tro att huset ligger avsides men det är en illusion då det runt sjön, bakom vikar och små bergsknallar finns nya hus med barn att leka med.

Närheten till vatten gör att bygglovsreglerna varit hårda men det har gått bra att få till de 123 kvm stora huset utan långa förhandlingar. En extra nödutgång via takfönster i loftet var det som behövdes för att allt skulle bli klart.

Ett år tog byggandet av själva huset.

Men sen har Sonja och Mathias snickrat i två år innan de kände sig klara med alla detaljer.

 

Bild: Gunilla Welin

 

Ett hus är aldrig helt klart men det är svårt att se vad som skulle kunna förbättras i det här huset.

– Men när barnen vill ha eget rum då? frågar vi för att hitta någon svaghet.

– Vi har en extra dörr gjord som gör att vi kan dela deras rum när de blir större till två små rum med nya loft. 

Det blir nog ingen utbyggnad på det strama trähuset på Åkerudden.

Bara ännu mer liv.